Varför jag är konstnär…

Det började med tapetklotter i spjälsängen, fortsatte med klippdockor, skolstipendier i teckning, studier i konsthistoria och kurser, kurser, kurser… i kroki och måleri. Men att bli konstnär satte föräldrarna P för.
En blygsam utställning i lärarrummet gav lite självförtroende och målarvännernas utställningar sporrade. Det var på den tiden måleriet fortfarande var en hobby och jag tog färger och staffli med mig ut och målade av naturen.
Utställningarna blev med tiden allt fler. Det gick bra. Man tyckte om mina bilder och mina färger och jag förstod att jag hade något positivt att ge.
Drömmen om att få måla på heltid gick i uppfyllelse 1998. Jag lämnade läraryrket, fick en egen ateljé och började måla på ett annat sätt. Möjligheten att ägna mig åt skapandet också mentalt under längre tid, medförde en förändring av motivval och arbetssätt.
Numera arbetar jag enbart i min fantastiska ateljé, med utsikt över Vättern, och visserligen är naturen fortfarande en viktig inspirationskälla, men upplevelser, känslor och tankar spelar en allt större roll, vilket också gör att bilderna ofta närmar sig det abstrakta.
Färgerna är av stor betydelse för mig, men det ska vara oljefärger. Inga andra är så levande och sensuella både i doft och konsistens. Viktigast av allt är emellertid att bilden griper tag på något sätt .. att den är äkta i sitt uttryck. Det är en stor tillfredställelse att vara nöjd med det jag målat, vilket långt ifrån alltid är fallet. Att sedan upptäcka att kommunikationen mellan bilden och betraktaren fungerar är lycka.
Många gånger kan det vara svårt att skilja sig från en tavla, eftersom de ju är en del av mig …’’mitt hjärta, min lever och mina lungor’’ som Strindberg uttryckte det.
Att måla är för mig ett måste och de saliga utflykterna från kropp och själ då inspirationen infinner sig, gör att det helt enkelt är svårt att låta bli.